Inte bara semantik

Icas nya reklamkampanj är ett direkt svar på den kritik som riktats mot Sveriges stora livsmedelskedjor och stigande matpriser. Medan konsumenter uttrycker frustration över dyr mat och organiserar en bojkott av ”matjättar” i sociala medier, lanserar Ica en annonskampanj med budskapet: ”Vi är inte en matjätte”, något som rapporterats i både Aftonbladet och Expressen.

Men vad gör Ica egentligen när de tar avstånd från ordet ”matjätte”? Detta är ett intressant exempel på språklig distansering – en strategi där någon aktivt avsäger sig en viss etikett för att omforma sin image eller undvika negativa associationer. Genom att förhandla om vad ”matjätte” betyder och placera sig själva utanför den kategorin, försöker Ica påverka allmänhetens förståelse av både begreppet och sin egen roll på marknaden.

Att ta avstånd från ett ord

Språklig distansering kan ske på flera sätt. Ett sätt är att inte gå med på motpartens beskrivning, och istället använda ett annat ord utan att explicit ta avstånd från eller förhandla om ordbetydelse. Vi har sett exempel på detta i tidigare blogginlägg om hur Trump och Putin väljer egna ord för att beskriva verkligheten på ett annat sätt än de flesta andra. Man kan också ta explicit avstånd från ett ordval eller en associerad ordbetydelse. Icas kampanj försöker etablera en alternativ förståelse av ”matjätte” – en definition där storlek inte är den avgörande faktorn, utan snarare organisationsformen. En ”matjätte” förstås här som en centraliserad kedja, medan Ica beskrivs som ett nätverk av självständiga lokala handlare. Genom denna betydelseförskjutning blir det plötsligt rimligt att säga att Ica inte är en matjätte, trots att de har en marknadsandel på runt 50%.

En annan strategi inom språklig distansering är att betona andra drag och egenskaper för att styra bort från ett visst ord. Ica lyfter fram sin lokala förankring och de enskilda handlarnas roll i sina samhällen. De vill att ”Ica-handlare” ska bli den dominerande bilden i konsumenternas medvetande, snarare än tanken på ett stort och dominerande företag.

Implikatur och underförstådda budskap

Icas kampanj utnyttjar också språkliga implikaturer, alltså de betydelser som inte uttrycks direkt men som förstås genom kontexten. Genom att säga ”Vi är inte en matjätte” implicerar de att matjättar är något negativt – något konsumenter bör ta avstånd från. Samtidigt antyder de att de är ett bättre alternativ genom att inte explicit säga vad de är, utan snarare vad de inte är.

Denna typ av språklig strategi bygger på mottagarens förväntningar och världsbild. Mottagaren fyller själv i luckorna i resonemanget, vilket gör budskapet mer övertygande än en rakt ut formulerad förklaring.

Utifrån Grices samarbetsprincip följer Icas formulering särskilt maximen om relation (relevansmaximen). Genom att formulera sig negativt (”Vi är inte en matjätte”) istället för att direkt säga vad de är, styr de samtalet mot en kontrast och låter mottagaren själv dra slutsatsen om vad de vill signalera. Genom att framhäva vad de inte är, signalerar de att detta är en relevant distinktion att göra, och att begreppet ”matjätte” har en laddning som de vill undvika att bli förknippade med. Istället för att explicit hävda sin lokala karaktär, låter de läsaren själv fylla i vad motsatsen till en matjätte är.

Ceci n’est pas une matjätte?

Icas budskap kan liknas vid René Magrittes berömda målning La Trahison des Images (”Bildernas svek”), där en pipa avbildas med texten Ceci n’est pas une pipe (”Detta är inte en pipa”). Poängen i Magrittes konstverk är att bilden av en pipa inte är en faktisk pipa – den är bara en representation av en. På samma sätt kan vi se Icas formulering ”Vi är inte en matjätte” som en språklig manöver där de utmanar den vedertagna uppfattningen av vad en matjätte är. De säger inte att de är små, eller att de saknar marknadsmakt – men genom att avvisa själva ordet styr de mottagarens tolkning av vad det innebär att vara en matjätte.

Precis som Magrittes pipa är en bild av en pipa, är Icas självbeskrivning en strategisk konstruktion av sin egen identitet. Den skapar en diskrepans mellan det vi vet – att Ica är en av Sveriges största aktörer inom dagligvaruhandeln – och det de säger, vilket gör att vi tvingas reflektera över vad orden faktiskt betyder och hur de används.

Den här typen av språkliga manövrer är vanliga i politisk och kommersiell kommunikation. Att omdefiniera eller ta avstånd från en etikett handlar inte bara om att beskriva verkligheten – det handlar om att styra hur verkligheten uppfattas. Vi har sett liknande exempel tidigare, där politiker eller organisationer försöker skifta ords betydelser för att passa en viss agenda.

Men ordbetydelser är inget man ensam har makten att styra. De förhandlas och omförhandlas i social interaktion. Vi följer framtida ordbetydelseförhandlingar av ordet ”matjätte” med intresse.

Att språket är ett kraftfullt verktyg är nog ingen som ifrågasätter, men hur det kan användas för att forma verkligheten och styra våra uppfattningar är något som ibland glöms bort. Ord är inte bara neutrala symboler för saker och ting – de bär på laddningar, associationer och värderingar som kan förstärkas, förändras eller förskjutas beroende på vem som använder dem och i vilket syfte. Politiker och makthavare har länge varit mästare på att använda språket för att skapa narrativ som tjänar deras intressen, ibland på sätt som är både subtila och kraftfulla.

Ett slående exempel på hur språk används för att omdefiniera verkligheten är Donald Trumps hantering av stormningen av Capitolium den 6 januari 2021. I samband med att Trump benådade flera av de inblandade refererade han till dem som ”gisslan” i ett försök att omdefiniera deras roll i händelserna, vilket SvD rapporterade om (SvD, 2025). Ordet ”gisslan” är laddat med starka känslor och associeras vanligtvis med oskyldiga människor som är utsatta för tvång och lidande. Genom att använda detta begrepp förändrar Trump perspektivet: det handlar inte längre om att diskutera gärningarnas rättsliga konsekvenser, utan om att skapa sympati för de dömda och samtidigt undergräva trovärdigheten hos de rättsliga myndigheterna.

Ett annat exempel är Vladimir Putins hantering av språket i relation till den syriska regimen. I DN:s rapportering om Rysslands kamp för att behålla sina militärbaser i Syrien (DN, 2025) framgår att Putin månaderna före kuppen i december 2024 kallade regimen för ”terrorister”, vilket legitimerade ryska militära ingripanden och förstärkte bilden av Ryssland som en kraft som bekämpar kaos och extremism. Men direkt efter kuppen, när Ryssland inledde förhandlingar med samma aktörer, kallade han dem i stället för ”rebeller”. Ytterligare en kort tid senare benämnde han dem som ”Syriens väpnade opposition” (Carnegie Endowment for International Peace, 2025), vilket flyttade dem ännu längre från en negativt laddad terroristnarrativ och mer mot en legitim politisk aktör i konfliktförhandlingar.

Denna förändring är betydelsefull. ”Terrorist” är ett starkt negativt och avhumaniserande begrepp som signalerar hot och omoral. ”Rebell” har däremot en mer neutral eller till och med positiv laddning, där det ofta kopplas till motstånd och frihetskamp. Genom att byta ordval kunde Putin inte bara förändra hur omvärlden såg på situationen, utan också legitimera sina diplomatiska förhandlingar med aktörer han tidigare fördömt. Detta är ett tydligt exempel på hur språk kan användas för att justera politiska verklighetsbeskrivningar beroende på kontext och syfte.

Putins språkbruk måste förstås i ljuset av Rysslands strategiska intressen i Syrien, särskilt ambitionen att behålla sina militärbaser. Genom att omdefiniera aktörerna i konflikten kunde Putin framstå som en diplomatisk maktspelare snarare än en konfliktpart. Det visar hur ledare använder språket som ett maktinstrument för att förändra vår förståelse av geopolitiska konflikter och intressen.

De här exemplen visar hur språket inte bara är ett medel för att beskriva världen, utan också ett verktyg för att aktivt forma den. Genom att förändra ords betydelser och laddningar kan makthavare styra våra känslor, tankar och uppfattningar om vad som är legitimt och rätt. Vi ser detta tydligt i debatter om yttrandefrihet, demokrati och rättvisa, där olika grupper använder språkliga strategier för att förstärka eller omformulera politiska budskap.

Ordens betydelser är inte fasta – de formas och omformas i specifika sammanhang, ofta för att tjäna politiska eller strategiska syften. Detta gör språket till ett kraftfullt verktyg, men också till något vi måste förhålla oss kritiskt till. Det kräver att vi analyserar språkanvändning inte bara i medier och politiska tal, utan också i vardagliga diskussioner och sociala medier där språkliga förskjutningar ofta börjar. Genom att analysera hur språk används i politiska och sociala sammanhang kan vi avslöja hur makt utövas och hur narrativ skapas för att gynna vissa aktörer eller dölja andra perspektiv. Att vara språkligt medveten innebär att kunna genomskåda manipulation och bilda en mer nyanserad förståelse av världen omkring oss.

Ordbetydelser formas och omformas genom hur vi använder orden i olika sammanhang. Ord som en gång hade en tydlig, positiv innebörd kan över tid laddas med nya associationer och betydelser. Woke är ett bra exempel – ett ord som började som en symbol för medvetenhet och rättvisa men som nu ofta används som en markör för ideologisk konflikt. Debatten om woke har på senare tid blivit intensiv i Sverige, särskilt efter att Socialdemokraterna och Miljöpartiet meddelat att de vill distansera sig från termen. Kritiken mot detta avståndstagande, från bland annat tidigare partiledare som Gudrun Schyman och Mona Sahlin, har belysts i SVT Nyheter 9 december 2024.

I det här inlägget tittar vi närmare på hur denna debatt speglar språkets dynamiska natur och synliggör processer av semantisk förändring.

Så har woke förändrats över tid

Som professor Robert J. Thompson vid Syracuse University förklarade i en intervju med SVT Nyheter den 22 oktober 2024, var woke från början ett uttryck för ”upplysthet” – att man vaknat upp och bör förbli vaken inför sociala orättvisor, ”stay woke.” Termen har sina rötter i afroamerikanska gemenskaper och signalerade en medvetenhet om rasism och förtryck.

Men när woke började användas i nya kontexter, ofta av kritiker som ville förlöjliga eller problematisera det ursprungliga budskapet, förändrades ordets laddning, något vi skrivit om tidigare i ett blogginlägg från februari 2024. Uttryck som ”woke-vänstern” och ”woke-ideologi” introducerades, och ordet kom att associeras med moralism, överdriven identitetspolitik och polarisering. Thompson beskriver detta som en form av ”språklig stöld,” där ordet ryckts ur sin ursprungliga kontext och laddats med nya, ofta negativa betydelser.

Woke-mat och woke-tourettes

Den förändrade användningen av woke syns inte bara i politiska debatter utan även i bredare diskurser, som i en krönika i Expressen 10 december 2024 där termen används för att beskriva maten på Nobelfesten. Här refererar ”woke-mat” till moderna, miljömedvetna val som vegetariska och veganska alternativ. Krönikören Anna Gullberg går längre och beskriver detta som en form av ”woke-tourettes,” ett uttryck som förstärker den negativa laddningen genom att antyda att dessa val är överdrivna eller påtvingade.

Denna användning skiljer sig markant från wokes ursprungliga betydelse av social medvetenhet och vaksamhet mot orättvisor. Här används ordet istället för att kritisera vad som uppfattas som en trend av politisk korrekthet, vilket ger ordet en negativ klang. Istället för att signalera solidaritet och rättvisa används woke som en markör för påtvingade eller överdrivna förändringar i samhället – i detta fall val av meny.

När användning formar betydelse

Ordbetydelser är inte statiska enheter som bara finns i ordböcker utan formas av användning över tid. I fallet med woke har ordets laddning förändrats gradvis, genom dess användning i politiska debatter, mediebevakning och vardagliga samtal.

När Socialdemokraterna beskriver sitt partiprogram som ”väldigt lite woke och väldigt mycket materialism” markerar de ett tydligt avståndstagande från woke. Att explicit ta avstånd från ett ord är en kraftfull språkhandling. Det signalerar inte bara att man undviker ordet utan också att man distanserar sig från de värden och idéer som ordet har kommit att representera.

Det finns dock en paradox här: genom att aktivt distansera sig från woke förstärker man samtidigt ordets nuvarande negativa laddning. Avståndstagandet bekräftar att woke är mer än bara ett ord – det är en symbol för de värden och konflikter som präglar vår samtid.

Ordbetydelseförhandling som strålkastare

Ordbetydelseförhandlingar är små sekvenser i mänsklig interaktion där samtalsdeltagare diskuterar och ifrågasätter vad ett ord ”egentligen” betyder. Dessa sekvenser är viktiga eftersom de gör språkliga förändringar synliga och lyfter fram hur ords betydelser inte är fasta, utan ständigt förhandlas och omförhandlas.

Debatten om woke är ett intressant exempel, även om den huvudsakligen utspelar sig på en samhällelig diskursnivå snarare än genom mikrosekvenser i samtal. Här ser vi hur olika aktörer, som politiska partier, medier och opinionsbildare, aktivt förhandlar om ordets betydelse. För vissa förblir woke en symbol för social medvetenhet och rättvisa; för andra har det blivit en symbol för moraliserande och politisk polarisering.

Språkets dynamiska natur

Debatten om woke är en påminnelse om att språk aldrig är statiskt. Det förändras genom hur det används, vilka kontexter det sätts i, och hur det förhandlas i interaktion.

Genom att studera både de små interaktionerna och de bredare diskurserna får vi en unik inblick i språkets dynamiska natur och dess koppling till samhällets förändringar. När ett ord som woke utvecklas från ett positivt uttryck för social rättvisa till en laddad symbol för ideologisk konflikt, ser vi tydligt hur semantiska förändringar speglar samhällets värden och motsättningar.

Ibland är det inte aggressiva utspel eller svordomar som leder till att man blir utslängd från en Facebookgrupp, utan ett enda laddat ord. I det här blogginlägget tittar vi på en diskussion där en deltagare berättar att hon blivit ”bannad” från en grupp om hormonbehandling i klimakteriet – och ordet som fick henne utkastad var det till synes neutrala ordet exogen. Det var sammanhanget, inte ordet i sig, som väckte starka känslor.

När deltagaren återger händelsen i en annan Facebookgrupp uppstår intensiva ordbetydelseförhandlingar kring orden exogen och bioidentisk. I diskussionen kallar deltagaren bioidentiskt progesteron för ett ”exogent hormon”. Reaktionerna är omedelbara – flera andra användare börjar debattera hennes användning av ordet exogen. De flesta är överens om att exogen innebär något som kommer från utsidan av kroppen, det vill säga något som kroppen inte producerar själv. Men diskussionen fördjupas när vissa ifrågasätter om det spelar någon roll att ett hormon är exogent om det samtidigt är bioidentiskt, det vill säga kemiskt identiskt med kroppens egna hormoner.

Här blir termen bioidentisk central – den används för att betona att även om ett hormon är exogent, kan det ändå fungera ”som kroppens egna” på grund av sin kemiska struktur. Trots en viss samsyn kring dessa grundläggande definitioner blir diskussionen snabbt mer komplicerad när användarna reflekterar över hur hormonerna faktiskt fungerar i kroppen. Samtidigt blir det tydligt att diskussionen rör sig på två olika nivåer: en ”diskussion om fakta” – hur bioidentiska exogena hormoner fungerar – och en ”diskussion om ordens betydelse” – om exogen är ett neutralt eller negativt laddat ord och om bioidentisk implicerar att ett hormon fungerar som kroppens egna.

Meningspotential och situerad betydelse

Enligt Linell (2009) kan vi förstå hur mening får betydelse i interaktion genom begreppe meningspotential och situerad betydelse. Linell menar att ord inte har fasta betydelser utan flexibla meningspotentialer som aktiveras och förhandlas i olika interaktiva kontexter. I diskussionen om exogen och bioidentisk aktiverar deltagarna olika aspekter av dessa ords meningspotentialer för att passa sina egna förståelser och åsikter.

Ett exempel är när en användare skriver:

”Exogen betyder bara att det kommer utifrån din kropp. Allt du stoppar in i din kropp utifrån är exogent.”

Här används ordet exogen i sin mest grundläggande betydelse – något som kommer från utsidan av kroppen. Men diskussionen går vidare när en annan deltagare tillägger:

”Ja, men de argumenterar att eftersom den kemiska strukturen är identisk så är det naturligt eller fungerar som kroppens egna hormoner.”

Här förskjuts fokus till hormonets funktion i kroppen, vilket visar hur situerad betydelse uppstår genom samspelet mellan deltagarna. Diskussionen handlar inte bara om varifrån hormonet kommer, utan också om hur det fungerar när det väl finns i kroppen. Detta illustrerar tydligt den semantiska aspekten: är exogen ett neutralt ord, eller väcker det negativa associationer i detta sammanhang?

Semantiska spänningsfält

En viktig del av förhandlingen handlar om huruvida bioidentiska hormoner fungerar på samma sätt som kroppens egna. Vissa användare betonar den kemiska strukturen, medan andra lägger mer vikt vid hur hormonet faktiskt påverkar kroppen. En deltagare skriver:

”’Bioidentisk’ progesteron har samma kemiska struktur som vad kroppen producerar, men det är en exogen könssteroid och fungerar inte på samma sätt som vad kroppen producerar naturligt, även om namnet antyder det.”

Detta bidrag introducerar en central spänning i diskussionen: även om något är bioidentiskt, innebär det inte nödvändigtvis att det fungerar eller är lika säkert som kroppens egna hormoner. Denna spänning är både en faktadiskussion och en semantisk förhandling: vilken betydelse lägger vi i begreppet bioidentisk, och hur påverkar det våra förväntningar på hormonets funktion?

Kärn- och perifer betydelse

I dessa förhandlingar framträder vissa aspekter av ordbetydelserna som centrala, medan andra är mer perifera eller situationsberoende. Den kärnaspekt av exogen som alla verkar enas om är just att det handlar om något som kommer utifrån kroppen. Denna del av ordets meningspotential är stabil och accepterad.

Bioidentisk har också en central aspekt, där ordets kemiska identitet betonas – att hormonet har samma molekylstruktur som kroppens egna. Detta är en aspekt som alla verkar acceptera. Men andra aspekter av termen är mer perifera och föremål för förhandling, såsom om bioidentiska hormoner är funktionellt identiska med kroppens egna hormoner. En deltagare skriver:

”Externa hormoner, bioidentiska eller inte, bearbetas definitivt annorlunda än vad hormoner som tillverkas inom kroppen bearbetas, även om de är bioidentiska.”

Detta visar att även om hormonerna har samma kemiska struktur, kan deras effekt i kroppen variera. Diskussionen rör sig därför från den kemiska sammansättningen till hur kroppen faktiskt bearbetar hormonet.

En annan aspekt som diskuteras är säkerheten kring bioidentiska hormoner. Flera deltagare påpekar att bioidentiska hormoner kan ha sina egna risker, särskilt i höga doser. En användare delar sin erfarenhet:

”Jag gick upp till 1000 mg progesteron men kände mig bara sämre, och de fortsatte säga att jag skulle öka dosen mer och mer.”

Detta illustrerar hur säkerhet och dosering är avgörande faktorer som påverkar hur bioidentiska hormoner fungerar, och hur de förstås i praktiken.

Slutligen tas den kommersiella sidan av bioidentiska hormoner upp av vissa användare, som ifrågasätter om termen används främst för att sälja produkter snarare än att informera om verkliga medicinska fördelar. En deltagare uttrycker:

”Jag tror de är som ett pyramidspel och säljer progesteronkrämer, och om någon ifrågasätter deras tänkande så attackerar de.”

Detta pekar på att termen bioidentisk inte bara handlar om kemi och funktion, utan också om förtroende och marknadsföring. Ordet har använts så många gånger i sådana sammanhang att det blivit starkt förknippat med produkter och kommersiella intressen, vilket i sin tur skapar skepsis och påverkar hur ordet uppfattas och används i diskussioner.

Laddade ord som krockar

Förhandlingarna kring orden exogen och bioidentisk visar tydligt hur ordbetydelser inte är fasta, utan formas och omförhandlas i sociala sammanhang. I det här fallet ledde användningen av det till synes neutrala ordet exogen till att en person blev utkastad från en Facebookgrupp. Det som blev uppenbart är att medan bioidentisk är starkt positivt laddat inom denna grupp, uppfattades exogen som negativt, trots att det i grunden bara beskriver något som kommer utifrån kroppen.

Detta visar hur betydelser inte bara handlar om formella definitioner, utan också om de värderingar och normer som råder inom en viss gemenskap. I den aktuella gruppen, där bioidentiska hormoner ses som något positivt och naturligt, blev exogen ett provocerande ord eftersom det utmanade den positiva bilden. Det antydde att även bioidentiska hormoner inte är lika naturliga som gruppen föreställer sig, vilket skapade irritation och motstånd. En deltagare uttrycker till och med ”Vi pratar om semantik här, men det är viktigt eftersom det påverkar människors hälsa.” En annan skriver ”Det handlar inte om hårklyveri. Det har viktiga hälsoimplikationer.”.

Detta påminner oss om att ordens betydelser inte enbart formas av deras lexikala innehåll, utan också av de känslor och associationer de väcker i specifika sammanhang, och att språkets betydelser alltid är dynamiska och formas genom interaktion och social kontext.

Vad är en fläskytterfilé? Det kan verka vara en enkel fråga, men som upprepade diskussioner på en Facebook-sida tillhörande ”foodfluencern” Niiinis Kitchenlife visar, är svaret allt annat än självklart. Varje gång foodfluencern delar ett recept som innehåller fläskytterfilé uppstår en ordbetydelseförhandling kring detta ord. Framför allt gäller de intensiva debatterna ordets lämplighet, där olika uppfattningar om vad fläskytterfilé egentligen betyder ställs mot varandra.

Oenighet kring vad ett ord ”ska” betyda

När människor är oeniga om vad ett ord ”ska” betyda, eller inte är överens kring lämpligheten i ett ords användning vid en specifik tidpunkt i en konversation, uppstår ofta ordbetydelseförhandling av typen DIN (disagreement-based word meaning negotiation). Denna typ av ordbetydelseförhandling bottnar alltså inte i otillräcklig förståelse eller missförstånd kring ett ords betydelse – alla som deltar i diskussionen vet ju vad en fläskytterfilé är i den praktiska meningen. Det handlar snarare om oenighet om hur lämpligt eller korrekt ordet är att använda. Kommentatorerna delar sig snabbt i två läger: de som hävdar att fläskytterfilé är ett etablerat begrepp (oavsett teknisk korrekthet), och de som menar att det inte ens finns någon sådan filé, eftersom det egentligen rör sig om en benfri kotlett. Det lägret som är emot användningen av ordet levererar flera metalingvistiska invändningar mot ordets användning och betydelse:

”Finns inget som heter fläskytterfilé! Benfri kotlett är det!”

”För upplysnings skull finns det inget djur som har ytterfilé. Varje djur har två filéer, inte fyra!”

En av de vanligaste invändningarna mot ordet fläskytterfilé i diskussionerna är att det helt enkelt inte existerar i verkligheten – åtminstone inte om man går strikt efter styckningsdetaljer. ”Det är bara en benfri kotlett!” hävdade flera kommentatorer med emfas, och vissa gick till och med så långt som att säga att fläskytterfilé är ett påhittat marknadsföringsord, utformat för att få köttbiten att låta finare än den är. Vi ser här metalingvistiska invändningar som argumenterar för att ordets semantiska innehåll inte överensstämmer med den verklighet det sägs representera. Ofta leder metalingvistiska invändningar av det här slaget till försök att precisera eller klargöra. I denna diskussion ser vi exempel på det när andra deltar för att försvara ordets användning:

”Ja, tekniskt sett är det en kotlett, men det står ju fläskytterfilé på paketen.”

”Känns som ett rätt vedertaget begrepp numera även om alla jägare i familjen skriker högt om jag säger så.”

”Det finns ingen styckdetalj som heter julskinka heller.”

Svaren här är praktiskt orienterade förhandlingsinlägg: även om ordet fläskytterfilé inte passar med en jägares eller styckares definition, så fungerar det som en användbar etikett i butiken och för konsumenter.

Ett gemensamt språkbruk som skapar mening

Det vi ser prov på genom dessa ordbetydelseförhandlingar runt ordet fläskytterfilé är semantisk koordinering. När vi talar med varandra måste vi använda samma etiketter för ting i världen, oavsett om dessa etiketter är tekniskt korrekta eller inte. Om foodfluencern i sitt recept hade skrivit ”benfri kotlett”, vilket kanske skulle stämma bättre överens med vissa personers uppfattning om vad styckdelen egentligen är, skulle en stor del av läsarna ha svårt att veta vad de skulle leta efter i köttdisken. I butiken står det ju fläskytterfilé. Detta är ett tydligt exempel på hur språkets användning ibland handlar mer om att skapa praktisk förståelse än om att vara strikt korrekt.

Språkspel – mening genom användning

Ordbetydelseförhandlingar av det här slaget går att koppla till Wittgensteins idéer om språkande och mening i verket Filosofiska undersökningar. Wittgenstein menar nämligen att ord får sin betydelse genom hur de används i ett specifikt sammanhang – han talar om språk som en form av språkspel där meningen uppstår i samspelet mellan språkanvändarna. Enligt Wittgenstein är det inte definitionerna av ord som är avgörande för förståelsen, utan hur de fungerar i praktiken. Ords betydelser är alltså inte fastlagda en gång för alla utan skapas och upprätthålls genom det gemensamma bruket av dem i ett sammanhang. Genom att enas om att använda samma ord för samma sak, även om termen i sig inte är tekniskt exakt, bygger vi en gemensam förståelse – vi deltar i ett fungerande språkspel.

Semantisk förändring

Ordbetydelseförhandlingar påminner oss om att språk inte är statiskt. Även om vi har tekniska definitioner och etablerade termer, påverkas språket ständigt av hur vi faktiskt använder orden i vardagen. Det som en gång kanske är benfri kotlett blir med tiden fläskytterfilé, eftersom det är så det säljs och används i recept. Denna process kallas för semantisk förändring – ett fenomen där ett ords betydelse utvecklas eller breddas baserat på hur människor väljer att använda det. Även om alla kanske inte är nöjda med denna utveckling, är det en naturlig del av språket.

I diskussionen om fläskytterfilé är det tydligt att ordbetydelseförhandlingen drivs av denna spänning mellan teknisk korrekthet och praktisk användbarhet. Det påminner oss om att det viktigaste med språket är att det fungerar för att skapa gemensam förståelse, inte att vi strikt följer tekniska definitioner.

Vad innebär det egentligen att plantera en ”helt egen skog”? Denna fråga har nyligen utlöst inte mindre än tre intensiva ordbetydelseförhandlingar i samband med en kampanj från klädföretaget Gina Tricot. De tre orden som är i fokus är ”egen”, ”skog” samt ”greenwashing”. I samarbete med Bianca Ingrosso lovade företaget att reducera sitt ekologiska fotavtryck genom att plantera vad de kallade en ”egen skog”. Denna nyhet har väckt omfattande debatt och diskussion, bland annat i Expressen och i Sveriges Radios Studio 1.

I sin kampanj, som stolt presenterades under namnet ”Gina Tricot Forest”, hade företaget för avsikt att inte bara plantera träd i Danmark utan även integrera bikupor som en del av ett större miljöengagemang. När SVT Västs journalister besökte platsen upptäckte de dock att verkligheten inte levde upp till de utfästelser som hade gjorts. Istället för en skog fanns endast 503 träd planterade på en yta som var lika stor som en större villatomt. Bara två bikupor hade placerats på området.

Under ett segment i Studio 1 i P1 från den 11 juni 2024 reflekterade programledarna över vad ordet ”skog” faktiskt innebär. ”Inte ens en skog kanske, eller…? Skulle man kunna kalla det skog, det ni såg?” frågade de. Diskussionen som följde fokuserade på hur ordet ”skog” används och dess betydelse. Matts Lindbladh, professor i skogsekologi, förklarade att för att ett område ska kvalificera sig som en skog krävs det att det täcker minst 0,5 hektar – en vedertagen global standard. Med en faktisk yta på endast 0,16 hektar, stämmer det område Gina Tricot presenterade knappast överens med definitionen av en skog. Journalisterna påpekade även att ordvalet ”egen” var missvisande eftersom Gina Tricots andel av träden i planteringen bara utgjorde 3% av ytan, med sina 503 träd av totalt 17,600.

Matts Lindbladhs bidrag till ordbetydelseförhandlingarna görs här i form av så kallad explicificering, ett begrepp lånat från Ludlow (2014) som innebär att någon introducerar en explicit, definitionliknande komponent till ett ords betydelse. Genom explicificering kan man alltså klargöra ordets betydelse genom att ge en explicit förklaring som framhäver aspekter av ordets semantiska egenskaper. Matts Lindbladhs förklaring om att en skog måste täcka minst 0,5 hektar är ett exempel på explicificering, eftersom den klargör ordets betydelse genom en partiell men explicit definition. På samma sätt förtydligades ordet ”egen” genom att det framhävdes att Gina Tricots andel av träden endast utgjorde 3% av den totala planteringen, vilket gör termen ”egen” missvisande i detta sammanhang.

Skillnaden mellan marknadsföring och verklighet har resulterat i anklagelser om greenwashing, där företaget anklagas för att vilseleda konsumenter genom att framställa sig själva som mer miljövänliga än de faktiskt är, bland annat i en artikel i Expressen. Även här uppstod en kortare diskussion kring vad ordet greenwashing egentligen betyder. Företaget har i videoklipp från SVT Väst invänt mot att kampanjen är greenwashing, men har inte kunnat förklara varför.

Ordbetydelseförhandlingarna som kampanjen gett upphov till är bra exempel på hur ords innebörd diskuteras och omdefinieras i samhällsdebatten och genom sociala interaktioner. I dagens samhälle ser vi ständigt hur ords innebörd diskuteras och omdefinieras i media och politik. Att granska och ifrågasätta användningen av ords betydelse och ords förmodade definitioner är avgörande för att säkerställa att vi inte vilseleds av retorik utan kan bilda oss en korrekt uppfattning av verkligheten bakom orden.

Peter Ludlow (2014). Living Words: Meaning Underdetermination and the Dynamic Lexicon. Oxford University Press.

När vi människor samtalar med varandra gör vi flera olika saker samtidigt. Vi pratar om ett samtalsämne, samtidigt som vi koordinerar oss med våra samtalspartners på olika sätt. Vi turas om att prata, vi undviker att prata i mun på varandra, vi lämnar över samtalsturen till någon annan, vi signalerar förståelse på olika sätt med blickar, gester och små signaler som mm:anden. När vi inte uppfattar vad någon annan säger eller inte förstår vad den menar, kan vi signalera detta både verbalt, genom att be någon upprepa ett yttrande eller genom att be någon förtydliga något den sagt, och icke-verbalt, genom kroppsspråk, gester och miner.

Detta blogginlägg utgår från ett exempel som är hämtat från SVT:s talkshow med Carina Bergfeldt, från 15 mars 2024 med gästerna Bianca Ingrosso, Olof Lundh och Peter Jöback. Samtalet kretsar vid det aktuella tillfället kring Peters trädgårdsintresse och Carina flikar in att hans trädgård måste vara prunkande, vilket är ett ord som Bianca inte förstår.

Carina: Din trädgård är väldigt prunkande kan man säga?

Peter: Den är… (gör ”perfekt-tecknet” med båda händerna, dvs formar tummen och pekfingret till ett O, samtidigt som han uttrycker en nöjd min med ansiktet).

Bianca: Prunkande?

Carina: Prunkande…

Bianca: Det var ett nytt ord för mig.

Peter: Har du aldrig hört det?

Bianca: Nej, vad är det då?

Carina: Översållat med blommor

Olof: Det växer mycket

Peter: Att det är vackert

Olof: Grönt och frodigt

Bianca: Ni är så gamla! (skrattar)

Olof: Jag vet! (ler)

Carina: Jag har köpt en sommarstuga och vill börja plantera blommor i sommar. Har du några tips, nåt som en idiot kan lyckas med?

Här kan vi se att samtalsämnet kretsar kring trädgårdsskötsel, men när ordet ”prunkande” nämns är det en samtalsdeltagare som inte hänger med i samtalsämnets utveckling. Bianca tar då initiativet till en reparation i samtalet, och flyttar därmed fokus från ämnet till ett specifikt ord. En reparationsekvens utspelar sig, vars funktion är att återupprätta tillräcklig förståelse för ordet att kunna återuppta samtalsämnet om trädgårdsskötsel. Deltagarna ägnar sig alltså en kort stund åt en förhandling av ordbetydelse, för att sedan återgå till samtalsämnet, när problemet kring icke-förståelsen av det problematiska ordet är löst.

Herbert Clark menar att vi interagerar på parallella spår när vi samtalar, Spår 1 utgörs av samtalsämnet, och Spår 2 hanterar koordinationen i samtalet, så som signaler för turtagning, och även det som Clark kallar för grounding, som har att göra med hur deltagare etablerar förståelse för det de talar om. Spår 2 är alltså ett metakommunikativt spår, som används för att skapa och upprätthålla en framgångsrik kommunikation mellan samtalsparterna. Clark föreslår att varje kommunikativt bidrag som behandlar samtalsämnet på Spår 1 åtföljs av en kompletterande fråga på Spår 2 som uppmanar samtalspartnern att visa tecken på förståelse. I praktiken frågar den kompletterande frågan på Spår 2 ”Förstår du vad jag menar med detta?”. Spår 2 används således för att hantera signaler som rör styrningen av kommunikationen själv, till exempel signaler som ger bevis på förståelse.

När Bianca uttrycker oklarhet kring ordet ”prunkande”, engagerar sig alla deltagare i en samtalssekvens för att skapa en gemensam förståelse, vilket är kärnan i grounding. Denna process innebär att de tillfälligt lämnar samtalsämnet (Spår 1, innehåll) för att adressera en förståelsefråga (Spår 2, meta-kommunikation), vilket illustrerar hur dessa spår samverkar för att upprätthålla samtalets flyt och mening. När en avvikelse uppstår, i detta fall en oklarhet kring ett specifikt ord, övergår samtalet till Spår 2, där fokus ligger på att säkerställa att alla deltagare har en gemensam förståelse. Genom att förklara ”prunkande”, återställer deltagarna eller den gemensamma grund som möjliggör fortsatt kommunikation. Denna sidosekvens, eller reparationssekvens, tjänar som en påminnelse om hur kritisk metakommunikation är för att hantera och navigera samtal. Dialogexemplet ger oss därmed en inblick i de underliggande mekanismerna som möjliggör den komplexitet och mångsidighet som mänsklig kommunikation innebär.

Veckans ordbetydelseförhandling är hämtad från sociala medier, nämligen från Facebookgruppen ChatGPT Sverige, där en intressant konversation utvecklades till en ordbetydelseförhandling kring ordet ”ljuga”. Som vi tidigare har nämnt bottnar ordbetydelseförhandling antingen i otillräcklig förståelse för ett ords betydelse, eller i oenighet kring vad ett ord kan eller bör betyda i ett visst sammanhang. Det här exemplet är alltså hämtat från den andra kategorin, ordbetydelseförhandling som har sin utgångspunkt i oenighet om ordbetydelse.

Samtalet började med en diskussion om Toni Morrisons ”The Bluest Eyes”, där en fråga ställdes till ChatGPT av trådstartaren (TS) angående hur boken inleds. AI:n gav ett svar som inte stämde överens med den faktiska inledningen av boken, vilket ledde TS att fråga gruppen: Varför ljuger dessa robotar allt mer? Denna fråga ledde till att samtalet snabbt förflyttade sitt fokus från AI:ns faktafel till en parallell diskussion om vad det innebär att ”ljuga” – alltså en ordbetydelseförhandling.

Ordbetydelseförhandlingen inleddes genom att en deltagare gjorde en så kallad metalingvistisk invändning mot användningen av ordet ”ljuga”, vilket är ett vanligt sätt att ”växla spår” från ett samtalsämne till ett fokus på språket/ordet:

Den ljuger inte, den presenterar bara det mest sannolika svaret utifrån dess data. […] Lägg sen till den filosofiska funderingen huruvida de kan ljuga över huvudtaget om man tolkar ljuga som att medvetet berätta något man vet inte är sant i syfte att vilseleda.

Här använder man alltså språket för att prata om språket, därav benämningen ”metalingvistisk”. I sin metalingvistiska invändning mot ordet ”ljuga” argumenterar deltagaren för att AI:n inte ljuger i traditionell mening, utan snarare presenterar det mest sannolika svaret baserat på dess data. Deltagaren ger alltså en kontrasterande beskrivning av vad som har hänt, något som är vanligt i samband med ordbetydelseförhandlingar som kommer ur oenighet. Deltagaren erbjuder också en definition av ordet ”ljuga”, genom att understryka att för att man ska kunna sägas ”ljuga” krävs att man medvetet delger någon information som man vet är felaktig, och också att man har en intention eller ett uppsåt att vilseleda motparten. Genom att kontrastera med en annan formulering och genom att ge en definition preciserar deltagaren ordets betydelsepotential, med fokus på aspekter som hen anser centrala för huruvida ordet kan användas eller inte.

Diskussionen växlar sedan till förslag på alternativa ord, som ”hallucinera”, och fortsätter att parallellt diskutera såväl AI:s beteende som den semantiska precisionen i vårt språk. TS (trådstartaren) tillstår att ”ljuga” kanske var ett illa valt ord och öppnar för en återgång till det ursprungliga samtalsämnet, men diskussionen har redan utvidgats till att omfatta mycket mer.

Denna ordbetydelseförhandling i Facebookgruppen belyser inte bara de semantiska nyanserna i ordet ”ljuga” utan också hur vårt språk ständigt utmanas och utvecklas i takt med teknologiska framsteg. Genom att ifrågasätta och utforska dessa begrepp djupnar vår förståelse för både språket och teknologin.

Avslutningsvis belyser denna diskussion en viktig aspekt av språkets dynamik; ord kan komma att få förändrade betydelser i relation till nya kontexter där de tillämpas. I takt med att AI och andra teknologier blir allt mer förmänskligade och integrerade i vårt språkbruk, uppstår inte bara frågor om hur vi förstår och använder ord som ”ljuga”, utan också hur vi reflekterar över mänskliga och AI-beteenden i relation till vår uppfattning av verkligheten genom språket. Denna utveckling speglar inte enbart teknologiska framsteg, utan även en utveckling i vårt språk och tänkande, vilket öppnar upp för nya sätt att se på och förstå vår värld.

You were attacked by strangers in your home. You were robbed. You were at gunpoint. You were attacked. You know the difference. But yet you say to me that I attacked you when you know what an attack is!

Exemplet ovan är hämtat från den senaste säsongen av Real Housewives of Beverly Hills, där ett bråk mellan Garcelle Beauvais och Dorit Kemsley kastar ljus över den komplicerade naturen av ords betydelse, och vikten av att förhandla om betydelsen av ord.

Ord är inte enheter som är ”färdigförpackade” med statiska betydelser redo att stoppas in i samtal. Visst finns definitioner i ordböcker och lexikon, men i interaktion fungerar ordbetydelser på ett annat sätt än som färdiga byggstenar med exakt mening. Det dialogiska perspektivet på språk och kommunikation lyfter fram att verklig mening bara kan existera i en specifik interaktionskontext, där samtalsdeltagare tillsammans etablerar situerad betydelse genom att gemensamt tolka varandras kommunikativa bidrag. Lexikala och kontextuella betydelser anses existera på olika abstraktionsnivåer, där ords abstrakta egenskaper ses som semantiska potentialer som kan utnyttjas i interaktion för att etablera situerad betydelse i ett visst samtal. Vad ett specifikt ord betyder är därmed knutet till den aktuella situation i vilket det används, där kontexten spelar in, vem som använder ordet, och hur.

I ett tidigare inlägg beskrev vi hur ordbetydelseförhandlingar i samtal vanligen bottnar i otillräcklig förståelse kring ett ords betydelse, eller i oenighet kring vad ett ord kan eller bör betyda. I det här inlägget ger vi ett exempel på den senare typen av ordbetydelseförhandling, som alltså uppstår i oenighet i uppfattningen om ords betydelse, eller oenighet i hur ett ord bör användas på ett lämpligt sätt en viss samtalskontext.

Konflikten uppstod när Dorit använde ordet ”attack” för att beskriva en konversation med Garcelle. Denna terminologi väckte starka reaktioner hos Garcelle som förklarade att vissa ord, när de riktas mot svarta kvinnor från vita kvinnor, bär med sig en mycket tyngre och mer laddad betydelse. Orden ”aggressiv”, ”attack” och ”arg” pekades ut som särskilt problematiska eftersom de tenderar att förstärka negativa stereotyper.

Garcelles respons belyser en djupare diskussion om omedvetna fördomar och det så kallade ”Karen”-beteendet, ett uttryck som blivit allmänt känt för att beskriva vita kvinnor som utnyttjar sin privilegierade ställning för att framhäva eller överdriva upplevda oförrätter, ofta i en rasistisk kontext. Dorits chockade reaktion till anklagelsen visar på komplexiteten och känsligheten i dessa samtal, där ord alltså inte bär med sig neutrala ordboksbetydelser, utan också omfattar lager av historisk och social betydelse som härstammar från upprepade användningssituationer över tid. Det här visar alltså att även de kontextuella aspekterna av ett ords betydelse kan bli en del av ordets semantiska potential.

Deras samtal återspeglar en större samtidsfråga om hur vi navigerar i dialoger om ojämlikheter, privilegium och språkets makt. Den här episoden från Real Housewives of Beverly Hills blir därmed mer än bara en tvist mellan två TV-personligheter; den fungerar som en spegling av de större diskussionerna som pågår i samhället idag – och visar återigen hur diskussioner om ords betydelser fyller viktiga funktioner och inte ”bara är semantik”. Genom att utforska dessa vardagliga interaktioner får vi värdefulla insikter i språkets makt att forma vår sociala värld och vikten av att medvetet navigera i dessa dialoger.

I en rättssal vägs ord ofta på guldvåg, eftersom mycket står på spel och ordval och associerade betydelser kan vara avgörande i utfallet av rättsprocesser. I lagbokens olika paragrafer och texter kan man läsa om vilka handlingar som anses brottsliga. Därför är det av yttersta vikt att språket är precist avseende hur en handling ska benämnas, och om denna handling är laglig eller olaglig.

I ett nyligen uppmärksammat rättsfall som väckt starka reaktioner illustreras betydelsen av ordval och dess betydelse i juridiska sammanhang. Det handlar om ett sexualbrottsmål där en pojke i tingsrätten blev dömd för sexuellt övergrepp för att ha ”pullat” sin flickvän medan hon sov. Pojken hade dagen efter det inträffade själv skickat ett sms till flickan och bett om ursäkt för sin handling. I sms:et beskrev han handlingen som ”pulla”, vilket ledde till en fällande dom i tingsrätten eftersom deras bedömning var att pojken hade fört in sina fingrar i flickans underliv utan hennes samtycke. Hovrätten omvärderade fallet, med motiveringen att det inte går att bevisa vad pojken verkligen menade med ordet ”pulla”, möjligen handlar det inte om penetration, utan att han rört vid hennes yttre könsdelar. Detta trots att både pojken och flickan har hävdat att de tidigare använt ordet ”pulla” för att beskriva penetration med fingrar. Pojken menar alltså att trots att denna ordbetydelse varit etablerad mellan de två parterna, var det inte denna betydelse av ordet han avsåg just i det aktuella fallet. Hovrätten ändrade domen till det lindrigare brottet sexuellt ofredande.

Fallet är intressant eftersom det visar hur domstolars tolkningar påverkas av språkets dynamik. Det lyfter också fram en avgörande aspekt inom juridiken – hur ordens betydelser faktiskt förhandlas och tolkas, och hur detta kan få avgörande konsekvenser för hur domstolar avgör ett rättsfall.

Att samtalspartner som har etablerad, gemensam förståelse för vad ett visst ord betyder plötsligt skulle mena något annat med ordet kan anses ovanligt. Det går att koppla till Eve Clarks ”Principle of Contrast” som har sitt ursprung i forskning om barns språkutveckling, och hur barn lär sig ordbetydelser i relation till redan inlärda ord och ordbetydelser.

Principen innebär lite förenklat att ”olika ord betyder olika saker”. När vi tolkar vad någon säger så antar vi normalt att andra talare använder nya ord för nya betydelser. Barn antar aktivt i sin inlärningsprocess att nya ord som de hör i sin omgivning fyller en lucka i deras lexikon, snarare än att överlappa med betydelserna av ord de redan känner till. Principen om kontrast bidrar till att förklara hur barn är effektiva i sin ordinlärning och hur de förstår vad ord har för specifika betydelser i en komplex värld. På motsvarande sätt kan vi utifrån kontrastprincipen anta att om vi inte använder ett nytt ord så försöker vi inte heller uttrycka en ny betydelse, utan den betydelse som tidigare etablerats – ”samma ord betyder samma sak (som det brukar betyda)”.

Generellt kan man anta att människor strävar efter att vara tydliga när de kommunicerar via språket, för att undvika krångliga missförstånd som måste repareras och rättas till. Om det därför finns en etablerad överenskommelse kring ett ords betydelse mellan två samtalsparter, skulle det vara förvirrande och potentiellt missvisande att använda detta ord för att beteckna något annat, utan någon form av förklaring eller kontext som medger denna nya användning. Detta skulle strida mot kontrastprincipen, eftersom den etablerade användningen av ett ord redan har en specifik betydelse inom språkgemenskapens användning av ordet, och om man vill uttrycka en annan betydelse bör man använda ett annat ord.