Månad: februari 2024

Vår forskning på fenomenet ordbetydelseförhandling visar att behovet av att förhandla om ords betydelse antingen bottnar i otillräcklig förståelse av vad ett ord betyder, eller i oenighet kring vad ett ord kan eller bör betyda i relation till en samtalskontext. Förhandlingssekvenser kan därmed antingen utgöras av korta reparationer som syftar till att rätta till ett problem av otillräcklig förståelse mellan deltagarna, eller av längre, ofta polariserade, diskussioner som uppstår när någon invänder mot ett ordvals lämplighet eller en associerad betydelse.

I Studio 1 i Sveriges Radio P1 från 20 februari 2024 hittar vi tre exempel på ordbetydelseförhandlingar som har sitt ursprung i otillräcklig förståelse kring vad ett ord betyder i en viss samtalskontext. I programmets första timme diskuteras heroinbrist och det paradoxala i att fler narkomaner kan dö till följd av bristen i jakt på syntetiska opioider, som är ännu osäkrare. I programmet intervjuas bland annat Martin Kåberg, läkare på Beroendecentrum i Stockholm, och följande interaktionssekvens utspelar sig:

Om Fentanyl kommer in på marknaden måste ju vi stå på tårna inom beroendevården och möta upp med att tillgängliggöra behandling ännu mer, då behandlar man med ett preparat som heter Metadon som gör att man inte får sug efter heroin eller att man tar heroin. Men sen finns det massa andra interventioner man kan göra parallellt med det. Vi har ju till exempel

Vad menar du med interventioner?

Äh men åtgärder då, att man kan erbjuda Naloxon, den här överdossprayen som vi har gjort nu i fyra år i Sverige, till brukarna.

I samtalssekvensen ser vi hur programledaren avbryter läkaren för att ställa en klarifieringsfråga gällande betydelsen av ordet ”interventioner”, vilket innebär att programledaren initierar en reparation i samtalet där deltagarna tillfälligt lämnar samtalsämnet och ägnar sig en stund åt ordets betydelse. I talad interaktion är sådana här förhandlingssekvenser i form av reparationer oftast snabbt avklarade, och deltagarna återupptar samtalsämnet så snart reparationen är utförd, vilket vi också ser i sekvensen ovan.

Vid analys av ordbetydelseförhandling som uppstår till följd av otillräcklig förståelse av ett ord ser vi ofta just den här strukturen. Vi har en tur där det problematiska ordet används (kallad Trigger turn). I den efterföljande turen (kallad Indicator turn) dras uppmärksamhet till ordet och en invit att förtydliga ordets betydelse görs, ofta i form av en klarifieringsfråga på formen ”Vad menar du med…?”. I den tredje turen (kallad Response turn) accepteras normalt inviten att förtydliga ordets betydelse och reparationen utförs i form av att mer information ges. I den här typen av ordbetydelseförhandling är det vanligt att i responsturen antingen ge ett slags definition till hur ordet ska förstås i den aktuella kontexten, eller att man exemplifierar vad ordet betyder. I sekvensen ovan ser vi att responsturen innehåller båda dessa inslag, då läkaren både definierar ordet genom ”åtgärder” och därefter exemplifierar och konkretiserar vad sådana interventionsåtgärder kan innebära.

Lite senare i samma avsnitt diskuteras Alexej Navalnyjs död och Lars-Olof Johansson, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, gästar programmet för att diskutera hur människor i sin personlighet kan vara mer eller mindre benägna att ta risker.

Jag tittade på dokumentären som finns på SVT, han framstår som väldigt extrovert och ganska obekymrad, självsäker, konfident alltså. Möjligen skulle man som psykolog fundera på om en sådan här person är överkonfident det vill säga att man överför en förmåga eller tro på att kontrollera konsekvenser från en domän till en annan domän och det kanske man behöver göra för att våga ta den här typen av risker. Det är en förklaring med personligheten då, han verkar inte heller var typen som verkar vara riskaversiv.

Vad betyder det? [båda programledarna, i kör]

Ja, det är ett konstigt ord. Alltså, det finns ju forskning som visar att vi människor skiljer oss mycket åt i vilka risker vi är villiga att ta. Och de flesta människor är ganska aversiva mot att, alltså dom är försiktiga helt enkelt, dom tar inte risker, framför allt inte den här typen av risker.

I den här sekvensen ser vi samma struktur som i exemplet ovan, eftersom någon använder ett ord som en annan deltagare uppfattar som svårt att förstå, reparation initieras genom en klarifieringsfråga (här producerad samtidigt av de båda programledarna), och reparationen genomförs genom att ordets betydelse förtydligas. I den här sekvensen ger den intervjuade en explicit bekräftelse på att samtalsämnet tillfälligt lämnas till föremål för att ägna en stund åt de ingående ordens betydelse, genom att Lars-Olof gör en metalingvistisk kommentar ”Ja, det är ett konstigt ord” innan han ger mer information om ordet som en del av responsen som reparerar problemet i interaktionen.

I samma avsnitt av Studio 1, under programmets andra timme, diskuteras Sveriges senaste stödpaket till Ukraina, och Niklas Granholm, forskningsledare vid FOI gästar programmet.

Man talar inte om precis exakt vad man skickar, om det inte är uppenbart som med stridsbåt 90, och det är för att motståndaren inte ska få någon fördel av det här. Men om man gör en gissning kan man tänka sig att det som finns är ju sjunkbomber, beprövad modell

Sjunkbomber?

Sjunkbomber, alltså man släpper dom här från båtar och så detonerar dom på ett visst djup. Eller så kan det vara sjöminor.

Precis som i exemplet ovan ser vi strukturen Trigger-Indicator-Response även i den här korta ordbetydelseförhandlingssekvensen, där programledaren initierar reparationen genom att upprepa det problematiska ordet med en frågeintonation, vilket tolkas av Niklas Granholm som en uppmaning att ge mer information om ordets betydelse. I responsturen exemplifieras det problematiska ordets betydelse.

I det politiska och sociala landskapet, där språket kan utgöra både svärd och sköld, har ordet ”woke” genomgått en anmärkningsvärd transformation. Ursprungligen myntat i den afroamerikanska gemenskapen som ett uttryck för politisk vaksamhet mot rasism och social orättvisa, har termen ”woke” utvecklats till ett mångfacetterat och omdiskuterat begrepp. Denna förändring speglar inte bara språkets dynamiska natur utan även de djupa klyftor som präglar dagens samhällsdebatt.

I en artikel i DN belyser författarna Matilda Källén och Marcus Admund Funck hur begreppet ”woke” har utvecklats över tid. Från att ursprungligen vara en positiv term för politisk medvetenhet används det nu ofta nedsättande, särskilt av politiskt höger, för att kritisera vad de uppfattar som en överdriven fokusering på social och politisk rättvisa. Det noteras att användningen av ”woke” som skällsord speglar tidigare mönster där ord får en negativ laddning när de används av motståndare till de ursprungliga värderingarna. Denna semantiska glidning är inte unik för ”woke” utan följer ett bekant mönster där språket blir en arena för ideologiska strider. En liknande glidning i betydelse har vi sett av begreppet ”politiskt korrekt”, som från början hade en positiv betydelse, men som anammades av den ”andra sidan” i debatten varvid betydelsen försköts att bli negativ.

Debatten kring ”woke” beskrivs också som del av en större kulturkamp, där både försvarare och kritiker av ”woke” anklagas för att avsky den fria debatten. Skillnaden mellan hur ”woke” används och uppfattas i Sverige jämfört med USA lyfts fram, liksom svårigheterna med att definiera begreppet entydigt.

Det står klart att debatten om betydelsen av ”woke” inte ”bara är semantik” eller en diskussion om terminologi. Den speglar också djupare politiska och sociala klyftor och kampen för minoriteters rättigheter. Detta fenomen är inte bara en påminnelse om ordens makt utan även om hur deras betydelser förhandlas och omförhandlas i takt med samhälleliga förändringar.