I det politiska och sociala landskapet, där språket kan utgöra både svärd och sköld, har ordet ”woke” genomgått en anmärkningsvärd transformation. Ursprungligen myntat i den afroamerikanska gemenskapen som ett uttryck för politisk vaksamhet mot rasism och social orättvisa, har termen ”woke” utvecklats till ett mångfacetterat och omdiskuterat begrepp. Denna förändring speglar inte bara språkets dynamiska natur utan även de djupa klyftor som präglar dagens samhällsdebatt.
I en artikel i DN belyser författarna Matilda Källén och Marcus Admund Funck hur begreppet ”woke” har utvecklats över tid. Från att ursprungligen vara en positiv term för politisk medvetenhet används det nu ofta nedsättande, särskilt av politiskt höger, för att kritisera vad de uppfattar som en överdriven fokusering på social och politisk rättvisa. Det noteras att användningen av ”woke” som skällsord speglar tidigare mönster där ord får en negativ laddning när de används av motståndare till de ursprungliga värderingarna. Denna semantiska glidning är inte unik för ”woke” utan följer ett bekant mönster där språket blir en arena för ideologiska strider. En liknande glidning i betydelse har vi sett av begreppet ”politiskt korrekt”, som från början hade en positiv betydelse, men som anammades av den ”andra sidan” i debatten varvid betydelsen försköts att bli negativ.
Debatten kring ”woke” beskrivs också som del av en större kulturkamp, där både försvarare och kritiker av ”woke” anklagas för att avsky den fria debatten. Skillnaden mellan hur ”woke” används och uppfattas i Sverige jämfört med USA lyfts fram, liksom svårigheterna med att definiera begreppet entydigt.
Det står klart att debatten om betydelsen av ”woke” inte ”bara är semantik” eller en diskussion om terminologi. Den speglar också djupare politiska och sociala klyftor och kampen för minoriteters rättigheter. Detta fenomen är inte bara en påminnelse om ordens makt utan även om hur deras betydelser förhandlas och omförhandlas i takt med samhälleliga förändringar.