I en rättssal vägs ord ofta på guldvåg, eftersom mycket står på spel och ordval och associerade betydelser kan vara avgörande i utfallet av rättsprocesser. I lagbokens olika paragrafer och texter kan man läsa om vilka handlingar som anses brottsliga. Därför är det av yttersta vikt att språket är precist avseende hur en handling ska benämnas, och om denna handling är laglig eller olaglig.
I ett nyligen uppmärksammat rättsfall som väckt starka reaktioner illustreras betydelsen av ordval och dess betydelse i juridiska sammanhang. Det handlar om ett sexualbrottsmål där en pojke i tingsrätten blev dömd för sexuellt övergrepp för att ha ”pullat” sin flickvän medan hon sov. Pojken hade dagen efter det inträffade själv skickat ett sms till flickan och bett om ursäkt för sin handling. I sms:et beskrev han handlingen som ”pulla”, vilket ledde till en fällande dom i tingsrätten eftersom deras bedömning var att pojken hade fört in sina fingrar i flickans underliv utan hennes samtycke. Hovrätten omvärderade fallet, med motiveringen att det inte går att bevisa vad pojken verkligen menade med ordet ”pulla”, möjligen handlar det inte om penetration, utan att han rört vid hennes yttre könsdelar. Detta trots att både pojken och flickan har hävdat att de tidigare använt ordet ”pulla” för att beskriva penetration med fingrar. Pojken menar alltså att trots att denna ordbetydelse varit etablerad mellan de två parterna, var det inte denna betydelse av ordet han avsåg just i det aktuella fallet. Hovrätten ändrade domen till det lindrigare brottet sexuellt ofredande.
Fallet är intressant eftersom det visar hur domstolars tolkningar påverkas av språkets dynamik. Det lyfter också fram en avgörande aspekt inom juridiken – hur ordens betydelser faktiskt förhandlas och tolkas, och hur detta kan få avgörande konsekvenser för hur domstolar avgör ett rättsfall.
Att samtalspartner som har etablerad, gemensam förståelse för vad ett visst ord betyder plötsligt skulle mena något annat med ordet kan anses ovanligt. Det går att koppla till Eve Clarks ”Principle of Contrast” som har sitt ursprung i forskning om barns språkutveckling, och hur barn lär sig ordbetydelser i relation till redan inlärda ord och ordbetydelser.
Principen innebär lite förenklat att ”olika ord betyder olika saker”. När vi tolkar vad någon säger så antar vi normalt att andra talare använder nya ord för nya betydelser. Barn antar aktivt i sin inlärningsprocess att nya ord som de hör i sin omgivning fyller en lucka i deras lexikon, snarare än att överlappa med betydelserna av ord de redan känner till. Principen om kontrast bidrar till att förklara hur barn är effektiva i sin ordinlärning och hur de förstår vad ord har för specifika betydelser i en komplex värld. På motsvarande sätt kan vi utifrån kontrastprincipen anta att om vi inte använder ett nytt ord så försöker vi inte heller uttrycka en ny betydelse, utan den betydelse som tidigare etablerats – ”samma ord betyder samma sak (som det brukar betyda)”.
Generellt kan man anta att människor strävar efter att vara tydliga när de kommunicerar via språket, för att undvika krångliga missförstånd som måste repareras och rättas till. Om det därför finns en etablerad överenskommelse kring ett ords betydelse mellan två samtalsparter, skulle det vara förvirrande och potentiellt missvisande att använda detta ord för att beteckna något annat, utan någon form av förklaring eller kontext som medger denna nya användning. Detta skulle strida mot kontrastprincipen, eftersom den etablerade användningen av ett ord redan har en specifik betydelse inom språkgemenskapens användning av ordet, och om man vill uttrycka en annan betydelse bör man använda ett annat ord.