Månad: maj 2025

Ytterligare en artikel i projektet – nu om vad som händer när vi inte förstår vad ett ord betyder

Som vi har skrivit om i tidigare inlägg skiljer vi på två huvudtyper av ordbetydelseförhandling som speglar de huvudsakliga sätt människor förhåller sig till och förhandlar om ords betydelse i interaktion. Den ena typen, DIN, uppstår vid oenighet – när en deltagare ifrågasätter om ett visst ord verkligen är tillämpligt i ett visst sammanhang. Detta fokuserade vi på i vårt förra blogginlägg, som handlade om vår artikel Semantic conflict in online discussions: Negotiating the meaning of ’lying’. Den andra typen handlar om att någon uttryckligen inte förstår vad ett ord betyder och ber om en förklaring och det är fokus i den nya artikeln: Repair of claimed non-understanding of word meaning in online discussion forum interaction, publicerad i tidskriften Dialogue & Discourse.

Den här typen av förhandling, som vi kallar NON, skiljer sig från DIN inte bara till sin funktion utan också till sin struktur. Den har formen av det som inom samtalsanalysen kallas en reparation, det vill säga ett sekventiellt organiserat försök att hantera olika problem som kan uppstå i interaktion, till exempel otillräcklig förståelse mellan deltagare. En typisk reparationssekvens inleds med ett ursprungligt inlägg där ett potentiellt svårförståeligt ord används. Därefter följer en indikerande tur, som fungerar som reparationsinitierare, där en annan deltagare uttrycker sin oförståelse. Denna förfrågan kan ta formen av en öppen fråga, som ”Vad menar du med X?”, men den kan också innehålla föreslagna tolkningar, som ”Vad menar du med X? Menar du Y eller Z?”. Därpå följer ett svar, själva reparationen, där ordets betydelse adresseras – ibland genom definitioner, ibland genom exempel, kontraster eller andra strategier. I vissa fall följs detta av en bekräftelse från den som ställt frågan, där de uttrycker att de nu förstått, och därefter avslutas ordbetydelseförhandlingen och konversationen återgår till samtalsämnet.

Studien identifierar olika strategier för att hantera dessa situationer genom att förhandla om ordets betydelse: vissa deltagare explikerar vad de menar – det vill säga formulerar en mer eller mindre tydlig definition – andra ger exempel, använder jämförelser eller kontrasterar begreppet med något närliggande eller motsatt.

De flesta sekvenser i materialet följer en gemensam och tydligt igenkännbar struktur med ett initialt inlägg, en förståelseförfrågan, ett svar och ibland en avslutande bekräftelse. Men vi ser också så kallade avvikande fall (”deviant cases”), där denna struktur inte fullföljs – till exempel när förfrågan ignoreras eller när svaret inte alls adresserar själva ordets betydelse. Dessa fall är intressanta just för att de bryter mot det förväntade och därigenom gör det möjligt att få syn på normerna för hur sådana situationer bör hanteras. Det blir tydligt att det finns en underliggande förväntan på att en begäran om förklaring ska besvaras, och att tystnad eller undvikande inte är ett neutralt val, utan ett potentiellt normbrott. Genom att analysera dessa avvikelser får vi alltså en indirekt inblick i de normer som styr samtalet i onlineinteraktion – om ansvar, begriplighet och språklig tydlighet – och vad som uppfattas som legitimt eller oacceptabelt i interaktionen.

Genom dessa analyser får vi inblick i hur deltagare i asynkrona onlineforum orienterar sig mot normer för förståelse, ansvar och tydlighet. Att fråga ”Vad menar du med det?” är inte bara ett sätt att förstå – det är också ett sätt att hålla andra ansvariga för vad de skriver, och att markera att vissa uttryck kräver förklaring eller motivering.

Läs artikeln här: https://doi.org/10.1075/jlac.00140.myr

När vi diskuterar laddade ämnen om moraliska frågor, som om det är rätt eller fel att lura barn att tro på tomten, handlar det inte bara om vad vi tycker – utan också om vilka ord vi använder och vilken betydelse vi lägger i orden. 

I vår nya vetenskapliga artikel, publicerad i Journal of Language Aggression and Conflict, undersöker vi hur människor i forumdiskussioner på internet förhandlar om betydelsen av ordet ljuga. 

Studien bygger på diskussionstrådar från Familjeliv – ett av Sveriges största nätforum – där deltagare debatterar om det är okej att låta barn tro att tomten finns på riktigt. Det visar sig att mycket av diskussionen inte bara handlar om vad som är rätt eller fel – utan om att nyckeln till att ta ställning i sakfrågan ligger i hur man förstår själva ordet ljuga. Är det verkligen en lögn att upprätthålla en tradition? Eller är det snarare fantasifull lek, sagoberättande – något fint? 

Genom att analysera sekvenser där betydelsen av ordet ljuga förhandlas, ser vi hur deltagarna använder olika strategier för att ta ställning och forma sina argument. En vanlig strategi är kontrastering – att ställa ljuga mot andra, mildare uttryck som vit lögn, att linda in sanningen, eller leka. Genom sådana kontraster tonas ordets negativa laddning ner. Många framhåller att det handlar om tradition eller magi snarare än om medveten vilseledning. 

En annan strategi är att explikera vad som menas med ljuga – det vill säga att uttryckligen definiera ordets innebörd. Två centrala aspekter återkommer i deltagarnas förhandling kring vad som krävs för att något ska räknas som att ljuga: (1) att talaren vet att det som sägs är falskt, och (2) att det finns en avsikt att få mottagaren att tro på det falska. Utöver detta lyfter vissa även att det måste finnas negativa konsekvenser för att något ska räknas som att ljuga – kan det verkligen kallas en lögn om barnet inte far illa eller tappar tilliten till den vuxna? 

Deltagarna använder också specifika språkliga konstruktioner för att positionera sig. Med frasen ljuga och ljuga antyds att alla lögner inte är likvärdiga – vissa är oskyldiga, andra allvarliga. I motsats till detta står uttryck som en lögn är en lögn, där man insisterar på en fast och moralisk definition. Här ser vi alltså hur konstruktionen X och X används för att nyansera och relativisera betydelsen – att markera att det finns olika sorters lögner – medan X är X fungerar som ett sätt att hävda en absolut och oföränderlig definition. 

För att illustrera hur ordbetydelseförhandlingarna ringar in olika aspekter av ordets betydelse har vi skapat en karta över ljugas betydelsepotential i bilden nedan. Den visar hur vissa betydelseelement är centrala och gemensamt accepterade, medan andra är mer omstridda eller antyds snarare än sägs rakt ut. Runt kärnan finns dessutom närliggande och kontrasterande begrepp – som fantasi, lek och sagoberättande – som deltagarna mobiliserar för att omdefiniera eller försvara sin position. 

Studien visar hur språkliga nyanser spelar en avgörande roll i moraliskt laddade diskussioner. Genom att förhandla om vad det innebär att ljuga tar deltagarna inte bara språkliga, utan också moraliska och relationella positioner. Att ifrågasätta ett ords lämplighet blir ett sätt att uttrycka värderingar, bygga allianser och hantera konflikt. 

Ett tydligt mönster är hur flera användare återkommer till liknande invändningar – inte i första hand för att lösa missförstånd, utan för att markera ståndpunkter och alliera sig med andra. Språkliga strategier som att föreslå alternativa ord, kontrastera eller definiera ordets innebörd blir då verktyg för att ta moralisk ställning. 

Sammantaget visar analysen att ordets betydelse inte bara används i debatten – den blir själva arenan för debatt. Det handlar alltså inte bara om tomten, utan om hur betydelsen av ord som ljuga förhandlas, formas och används för att dra gränser mellan vad vi uppfattar som rätt och fel. 

Läs hela artikeln här